Filantropi, det nya normala i Sverige?



 

Filantropi =
verksamhet som syftar till att osjälviskt hjälpa människor som är i nöd



 

Symposium:
Den 13 maj 2019 arrangeras

Stockholm Philanthropy Symposium (SPS) 2019
det första internationella symposiet med ett svenskt fokus på filantropi.
Symposiet vänder sig till potentiella givare, beslutsfattare och opinionsbildare

Stiftelsen Fanny Hirsch Minne fyllde 100 år 2017 och är fortfarande aktiv i sin filantropiska gärning med årliga bidrag till personer med psykiatrisk diagnos och organisationer som arbetar för denna grupp.

Behovet av stöd till behövande blir bara större. Din gåva kan göra mycket för mindre bemedlade i Stockholm.

 

”När inkomstskillnaderna växer ökar också intresset för filantropi...!” 

Med växande förmögenheter i Sverige ökar också människors längtan efter att bidra till satsningar som går bortom dem själva. Kanske kan 2020-talet bli det decennium då regeringar genom stimulanspaket och skatteregler sporrar människors vilja att själva styra över sina filantropiska insatser, skriver Handelshögskolans rektor Lars Strannegård.
I USA stöttas sjukhus, museer, skolor och universitet av privata donatorer och där finns ett starkt socialt tryck att bedriva filantropi. Den förmögna amerikan som inte bedriver någon form av filantropisk verksamhet eller stöttar projekt med högre syften får det svårt i det sociala livet. De samhälleliga förväntningarna är helt enkelt höga på att förmögna ska ta ett ansvar och stötta syften som går bortom den egna berikningen.

I Sverige ser det annorlunda ut. Vi är inte ett land som omedelbart associeras med filantropi. Här har tilltron till statens förmåga att sköta fördelningspolitiken i kombination med ett högt skattetryck gjort att den privata filantropin varit begränsad och närmast osynlig. Att skylta med sitt engagemang genom namngivning av projekt och byggnader saknar kulturell förankring i Sverige. En välbeställd person förväntas inte nödvändigtvis ta ett samhälleligt ansvar bortom skattsedeln.

Vi byggde vårt svenska välfärdssamhälle för att garantera att ingen individs välmående ska vara beroende av privat välvilja, att alla som vill har tillgång till högre utbildning, och att forskning ska kunna bedrivas oavsett konjunktur eller politiskt styre. Det är något att vara stolt över. Svenska statens bidrag till utbildning och forskning är tacksam och nödvändig – men den täcker långt ifrån alla behov. Vill vi att Sverige även i fortsättningen ska kunna vara framträdande på den globala arenan, vill vi rekrytera och behålla kompetens inom akademi, samhälls- och näringsliv; och vill vi kunna möta de utmaningar som vi ställs inför? Vill vi öka frihetsgraderna i kulturlivet och i forskningen? Ja, då behöver satsningar och finansieringsströmmar utökas och breddas. En mångfald i finansieringsbaser borgar för större frihet.

Sverige har en tendens att importera amerikanska kulturfenomen. De riskkapitalistiska och entreprenöriella ekosystemen i Sverige har drag som påminner om Silicon Valley. Kulturen kommer till uttryck i allt från språkbruk, organisering och investeringsbeslut. Sverige har haft en stark tillväxt under 2000-talets två första decennier. Men tillväxten fördelas inte jämnt, och Nordiska ministerrådets forskningscenter Nordregio visar att Sverige nu har Nordens största inkomstskillnader. En positiv bieffekt följer dock i spåren: i takt med att ett stigande antal individer drastiskt sett sina tillgångar växa ser också filantropin ut att vara på stark tillväxt.

Sedan lång tid har Sverige ett antal privata stiftelser som stöttar vetenskapen och det akademiska kunskaps­bygget. Wallenbergstiftelserna – som tillhör Europas största privata forskningsfinansiärer – Erling Perssons stiftelse, Cancerfonden, Handelsbankens forskningsstiftelser och Kjell och Märta Beijers stiftelse är alla exempel på viktiga privata forskningsfinansiärer i Sverige.

Men en intressant utveckling som skett de senaste åren är att i takt med att allt fler individer skapar sig stora förmögenheter har också det filantropiska intresset bland privatpersoner ökat. En hel del förmögna svenskar ser nu ut att vilja donera större summor till sociala projekt, hållbarhetsinitiativ, forskning och utbildning. Klarnagrundaren Niklas Adalberth har donerat 700 miljoner kronor för att stödja bolag som driver hållbarhets­frågorna framåt. Percy Barnevik, Björn Carlson och Roger Akelius är andra som givit månghundramiljonersbelopp till välgörande ändamål.

Också på Handelshögskolan i Stockholm har vi de senaste åren sett en dramatisk ökning av den privata filantropin. Vi har fått in stora summor för forskning och utbildning från näringslivsprofiler som Antonia Ax:son Johnson och företag som Ica och Cevian Capital.
Intressant nog ser vi också en ökning av stöd till bildningsinitiativ i bredare mening. Våra satsningar på kritiskt tänkande, konst, litteratur, humaniora och bättre studenthälsa och studentstöd har renderat stora belopp. Bara de senaste månaderna har Magnus Nilsson, en av grundarna till Izettle, bröderna Nils och Per Forsberg, som ligger bakom investeringsfirman Valedo, och fastighetsföretagaren Staffan Olsson donerat mycket stora belopp. Listan är lång och växande.

Som privatdriven högskola består endast 18 procent av Handelshögskolans intäkter i dag av fasta statliga medel. Men även våra statliga universitet och högskolor är beroende av privata givare och driver insamlingskampanjer för att finansiera sin verksamhet. Privata donationer är inte något hinder för vare sig oberoende eller framstående forskning – snarare tvärtom. Världens främsta universitet, som Harvard, Yale, Oxford och Cambridge, är alla mottagare av donationer i mångmiljardklassen där finansieringsmodellerna utformats så att forskningens frihet garanteras. Genom att bredda sin finansiering blir lärosätena mindre beroende av en enskild aktör och kan lättare anpassa sig efter det rådande läget. En mångfald bland finansieringskällor fungerar också som ett slags försäkring mot politisk klåfingrighet inom kultur och forskning.

Sverige behöver fler finansieringskällor till alla de skriande behov som våra samhällsutmaningar ger upphov till. Finansieringsströmmarna behöver kompletteras och göras mer heterogena. Offentliga medel räcker helt enkelt inte till, och givarkulturen bland resursstarka måste få starkare fäste.
I takt med växande förmögenheter och resurskoncentration är det också rimligt att människor i ökande utsträckning bidrar till sammanhang och satsningar som går bortom dem själva. I en tid då inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökat i Sverige kan politikerna möta upp den växande potentialen av stöd till kultur, vetenskap och hållbarhetssatsningar.

Möjligen står Sverige i startgroparna för en kraftig ökning av filantropin. Kanske börjar vi i takt med detta också att betrakta det som kulturellt accepterat att berätta för omvärlden om stöden. Kanske ser vi fler namngivna projekt, satsningar eller byggnader om några år. Eventuellt är det inom några år också självklart att med en förmögenhet kommer samtidigt ett socialt tryck på ett större samhällsansvar. Inspiration kan sökas från de privata kulturfonderna i Danmark eller Finlands regering som under en period motfinansierade varje donerad euro till vetenskapliga ändamål med tre euro.

Kanske blir 2020-talet det decennium då svenska regeringen genom stimulanspaket och skatteregler sporrar människor till filantropiska insatser.
Kanske blir det decenniet då fler filantroper inför större publiker också berättar om de insatser de gör.
Kanske blir det också decenniet då filantropiskt engagemang blir det nya normala på bred front i det svenska närings- och samhällslivet.

 

Utdrag ut DN DEBATT 9 febr 2020 
debatt inlägg av Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm